I flera år har jag på ett eller annat sätt känt mig utanför. Under våren iår försvann delvis känslan, men nu är den tillbaka i sin fulla styrka. Jag försöker hela tiden ignorera känslan och slåss emot den genom att försöka vara med lite extra, men det lyckas aldrig. Jag får känslan av att ingen egentligen vill umgås med mig. Och visst kommer folk tycka att jag är löjlig som känner så, men det är så JAG känner. Det spelar ingen roll om det i andras ögon inte är så för det är så jag känner och mår dåligt utav. Jag vill vara med och jag blir ledsen när jag inte ens blir tillfrågad.

 

Tillslut når jag alltid en gräns där jag drar mig undan istället, i ett försök att skydda mig själv från det onda. Men det gör ändå ont inom mig varje gång någon liten skitsak händer. Kanske jag är långsint, men när någon man trodde var nära sårar en så fruktansvärt har man inte rätt att vara det då? Jag vill inte bli så ledsen igen. Jag vill inte. JAG VILL INTE! Jag är rädd och jag går lätt sönder. Det är inget jag valt själv, det är bara så det är. Jag försöker få folk att förstå, men känns som jag talar för döva öron om och om igen. Ni hör liksom men verkar inte bry er.. Ni kanske intalar er själva att det inte sårar mig, men det gör det. Varje gång.

 

Känns dessutom som att jag förlorat en vän, utan att jag egentligen vet hur det gick till. Vi som gått igenom så mycket. Miljoner skratt men också tårar. Du och jag som var så nära. Alla år vi varit vänner känns så nära men ändå så avlägsna. Jag har tappat bort dig min vän och för det är jag ledsen. Förlåt mig. Jag önskar vi kunde hitta tillbaka till varandra och att vi kunde bli som förut, men vet helt ärligt inte om vi kan. Jag hoppas att vi någondag ska klara det, men är osäker. Vet inte hur du känner och tänker. Men såhär känner jag. Förlåt.