Du kan säga och skriva elaka saker till mig men jag kommer ändå stå kvar och vara din vän. Jag kommer alltid vara vid din sida om du behöver mig. Oavsett hur du betett dig mot mig. Jag kommer att vara din vän även när du inte förtjänar det. Jag kommer vara kvar för det är vad vänskap betyder. För mig är vår vänskap värd att stå ut med lite smärta. Glädjen du gett mig är värd så enormt mycket. Jag kommer alltid att vara din vän, även om du inte är min...

Vart tog du vägen? Du som alltid fanns där på ett eller annat sätt. Du som alltid fick mig att skratta och le oavsett hur ledsen jag var. Du som fick mig att vara så glad bara genom att vara närvarande. Du som lugnade ner mig om någon varit dum mot mig. Du som alltid höll om mig när jag var ledsen så att allt kändes bättre. Du som jag kunde berätta allt för och då menar jag verkligen allt! Du som berättade allt för mig. Var är min vän? Du finns nästan ingenstans längre. Förr var du alltid på msn och Facebook men nu ser jag dig aldrig ens. Så vart är du? Vad har du för dig? Saknar du mig åtminstone lite? Jag vill tro att jag varit en väldigt god vän för dig med, det har du till och med sagt. Men nu är jag osäker..

Verkar ändå som det är en del som är inne här och läser (ett 20-tal) och ville bara förtydiga att det jag skriver här just nu är saker som jag känner men inte direkt kan säga till någon. Därför är bloggen just nu ganska ensidig, är inte så att jag enbart går runt och tänker på det som jag skriver om här, det är bara så att andra saker som händer har jag oftast någon att prata med om och då hamnar det inte här.

Var i Borås idag. Såg två bilar från företaget där du jobbar och varje gång gör det riktigt ont i magen... Den ena var parkerad men den andra mötte jag när jag körde i närheten av där du bor så skulle kunnat vara du som körde. Hann dock inte se och tror inte heller att jag egentligen ville det för då hade det nog gjort ännu mer ont i magen. Fy fan vad jag saknar att ha dig i mitt liv. Ju längre tid som går ju mer saknar jag dig konstigt nog, det borde väl kanske vara så att man saknar någon mindre med tiden, men nej inte för mig, inte än. Jag saknar dig min vän. Jag saknar dig. JAG SAKNAR DIG.

Ska nog ta och gå och lägga mig tidigt, eftersom huvudet värker som bara den och ögonen är trötta.. Det jobbiga med sömnen är alla drömmar. VARJE natt drömmer jag om dig på ett eller annat sätt. Inatt drömde jag att du grät, en annan natt drömde jag att du dog. Drömmarna gör det jobbigt att sova. Det är dessutom svårt att somna eftersom jag inte kan hålla tankarna borta från vad jag gjort för fel och alla saker du sagt och skrivit till mig, både nytt och gammalt. På dagarna kan jag oftast lyckas med att ockupera tankarna med annat, men den där stunden när man lägger sig och väntar på sömnen så går det inte längre.. Jag gråter inte. Det var ett tag sen. Tårarna har väl tagit slut vid det här laget. Men jag funderar och funderar vilket nästan är ännu värre.

Den här låten var jag irriterad på redan från början. Hade bara bestämt mig för att den inte var bra. Orkade inte ens lyssna ordentligt på texten. Men nu efter allt som hänt så har jag lyssnat på texten och insett att första delen av refrängen passar läskigt bra in på hur jag känner mig. Så nu tycker jag ändå att låten är bra.

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough

Igår kväll smsade jag dig och frågade en viktig sak (som för övrigt egentligen inte hade något med dig att göra alls). Jag låg i sängen och undrade om du skulle svara överhuvudtaget och när telefonen vibbrerade högg det till rejält i magen. Kände mig fruktansvärt nervös och vågade knappt läsa svaret, kanske var jag rädd för att det skulle stå elakheter. Det gjorde det inte.. Men du har fått mig att vara rädd för att smsa. Du har fått mig att be om ursäkt för att jag hör av mig och har en fråga. Det är fan fel.. Vad fan har hänt? Förr smsade vi fan varje ledig stund av varje dag. Hur har du lyckats få mig rädd? Vad händer i ditt huvud? Är du stolt?

Det är inte lätt att hänga med i vissa människors svängar. Ena dagen är allt som vanligt och helt plötsligt nästa dag så är man deras största fiende. Själv hänger jag inte alls med på såna svängningar... Kanske har det att göra med min åksjuka..

Ena dagen var vi vänner, nästa dag var jag bara jobbig och i vägen och sen tyckte du att vi inte skulle höras av. Sen efter kanske en vecka då ringer du och behöver min hjälp. Då passar det att vara vän med mig en stund och såklart så kan jag inte säga nej till dig eftersom jag bryr mig för mycket. Sen efter jag ställt upp och hjälpt dig när ingen annan gjorde det då var vi tydligen knappt vänner. Träffades en gång men absolut inte ensamma. Återigen efter några dagar så hatar du mig och säger att jag bara förstör allt. Förstör ditt liv. Efter allt jag gjort för dig. Efter ytterligare några dagar hör du av dig och säger att du är ledsen för det du sa och att jag betyder otroligt mycket för dig. Sen hör du inte av dig igen på över en vecka och själv är jag för rädd och förvirrad för att kontakta dig.

Vad fan ska jag känna? Vad ska jag tro? Är det konstigt om man blir ledsen och inte förstår vad man gjort för fel när man bara försökt hjälpa och ställa upp i alla lägen.. Jag mår illa av dessa tvära kast, varken mitt hjärta eller mitt huvud hänger med och när det väl stannar så står man där helt yr och illamående och vet varken ut eller in.

Facebook hatar mig... Jag har tagit bort dig som nära vän så jag ska slippa se allt vad du gör. Men Facebook tycker ändå att jag behöver se en massa. Alla förslag på sidor man kan gilla som dyker upp står det att du gillar, 90% av dem åtminsone... Dessutom väljer facebook alltid att visa mig när du har gillat ett foto av något slag...
Å ena sidan vill jag ju veta vad som händer för dig, eftersom jag fortfarande bryr mig men samtidigt gör det ont varje gång jag ser ditt namn eller ser din bild..

Det är svårt att lyssna på musik. De allra flesta låtar får mig att tänka på dig på ett eller annat sätt.

• När jag går ner - Norlie & KKV: Första gången jag hörde den var när jag åkte med dig på jobb till Hässleholm.

 

• Där jag hänger min hatt - Norlie & KKV: Spelade du när vi hade varit på IKEA tillsammans.

 

• Svalkar vinden - Den Svenska Björnstammen: När du satt vid datorn i rummet hos dina föräldrar, alla lampor var på och du spelade bland andra den låten jättehögt och jag på något vänster lyckades somna.

 

• Whistle - Flo Rida: Hörde jag för första gången för att du spelade den.

 

• Flytta på dig - Alina Devecerski: Har du totalt spelat sönder. T.ex den gången du startade den när vi precis hade vaknat, eller när jag hörde hur du kom åkandes i bilen enda innifrån huset för att du spelade den så högt.

 

• Someone like you - Adele: Spelades på radion den där kvällen i vintras när du svek mig något så fruktansvärt.

 

• Vårens första dag - Laleh: Som du sa faktiskt var riktigt bra innan du spelade den för mig.

 

• KENT i allmänhet: För att du älskar Kent.

 

• Inatt är jag din - Tomas Ledin: För att du helt plötsligt överraskade mig med att spela Tomas Ledin.

Jag kan fortsätta på listan i evigheter. Och om det inte är en låt som jag kan koppla till ett minne av dig så är det oftast en låt som får mig att tänka på dig på grund av texten istället.

 

Ja jag vet att jag är lite efter alla andra, men jag är lite sådan att jag inte lyssnar på låtar precis när dom släpps utan upptäcker dom ett tag efteråt istället! Den här låten är iaf just nu min favoritlåt. När jag hörde den från början tyckte jag inte att den var något särskilt men den har växt i mina öron!

Har varit i Borås med finaste vännen Ebba ikväll och sett på Brolle. Jag tror inte på gud, men för säkerhets skull tackar jag honom för såna vänner som man vet alltid finns där oavsett vad.


Vi stötte på en del människor och majoriteten är folk som jag aldrig hade känt om det inte var för dig. Din syster, familjen som vi firade midsommar hos och vännen som alltid kan läsa dig som en bok. Kändes underligt. Vet dom vad som hänt? Troligen inte. Vad tänker dom om mig ifall dom vet vad som hänt? Värsta av allt var ovissheten om vart du befann dig. Spejande ut över folkmassorna med skräck blandad förtjusning. Skräck eftersom jag inte har någon aning om vad som skulle hända om vi sprang på varann. Förtjusning ifall jag skulle få träffa dig i ens någon minut..

Jag behöver få avreagera mig. Utan att göra någon upprörd på något sätt. Facebook funkar inte för där är det för mycket folk som ser det. Bloggen lär det inte vara någon som läser med tanke på hur länge sedan jag gjorde ett inlägg senast. Det känns bara bättre när jag får skriva av mig, det är inte så att jag förväntar mig att det ska förändra något..

Jag saknar min vän så att det gör ont. Det är inget som syns på utsidan men inuti känns det. Varje gång jag hör ditt namn eller när något händer som jag vill berätta för dig och jag kommer ihåg att jag inte kan det längre. Jag saknar tiden som var. När vi berättade allt för varandra och alltid var ärliga, men nu tror jag inte det finns något som heter ärlighet kvar. Jag kan inte lita på att vad du säger är sant för du har ljugit och gjort mig så illa.

Folk säger att jag inte borde sakna dig eller tycka om dig längre, men dom förstår inte hur jag känner. För mig funkar det inte så att bara för någon är elak som satan så slutar jag bry mig om den. Det är bara inte så det funkar. Jag gissar att det var en anledning till att du var så elak överhuvudtaget, för att jag skulle sluta bry mig om dig. Du tänkte väl att om jag är så elak jag bara kan så vill hon inte ha något med mig att göra mer.

Jag hade gjort allt för dig om du bad mig. Det skulle jag säkert fortfarande. För mig var vår vänskap guld. För dig kunde jag berätta allt och inget. Du känner mig och jag känner dig bättre än vad vi båda tror.

Idag är det som alla vet 10 år sedan terrorattacken på Manhattan i New York. Jag minns att jag hade följt med Hanna hem efter skolan och att hennes mamma kom hem och ropade "Sätt på tvn det har hänt något fruktansvärt!". Där stod vi framför tvn, två tioåringar. Man förstod vad det var som hade hänt, men samtidigt fattade man ingenting. Nu som 20 åring har jag fortfarande ganska svårt att fatta de... Så mycket har förändrats men ändå så lite. Minns att vi hade träslöjd morgonen efter och att vikarien Kjell berättade att vi skulle ha en tyst minut. För en gångs skull var hela klassen faktiskt tysta.

11 September 2001 är ett datum som har präntats in i allas minnen. Några år senare kom 26 December 2004. Det var ungefär 100 gånger fler människor som dog i tsunamin. Båda händelserna är sjukt hemska men jag tycker på ett sätt att 11 September var värre för det var människor som orsakade katastrofen. Samtidigt tycker jag att Tsunamin var läskigare för att det går inte att styra naturen på samma sätt som man kan med människor...

Jag har hittat ett par jättesnygga skor på DinSko, men jag vet inte om jag ska köpa dom. Provade dom idag och dom är sköna, men det är 6 cm kilklack och man vet ju inte riktigt vad fötterna säger efter man haft på sig skorna i några timmar. Bara för att jag tänkt prova dessa skor idag hade jag på mig ett par med 7 cm kilklack och gick i. Jag provade först innan jag fick ont i fötterna och sen efter och jag tyckte dom var sköna båda gångerna men dom kostar ändå 500 kr... Det är ju ingen såndär klack som klackar så de känns lite mer hållbara än andra skor jag har/haft. Hum vad tycker ni?

Jag har fixat ihop en liten film från Alperna :)

Den nionde körde jag oss till Schleswig där det bl.a. ligger en jättestor dm. Det finns många olika affärer som har samma saker där man kan köpa allt från nagellack till barnmat m.m. De som jag brukar besöka är Rossmann, Kloppenburg (finns mest i norra Tyskland), Schlecker, Müller (finns endast i södra Tyskland), dm, Jhr Platz. Dm är en av de roligaste men det finns inte alls lika många som t.ex. Rossmann.

 

Vi åkte också till Schleswig centrum där jag bland annat var inne på Cubus, där det var slutrea. Köpte en t-shirt och en lång tunika för 4,95 € styck. Köpte också en jättesöt låda som är vit med färgglada prickar på för 3,89 €. Har tänkt att jag ska ha nagellack i den. När vi var klara i Schleswig ville mamma att vi skulle åka till Husum där hon hade läst att det fanns en Patchwork-butik. Vi campade ganska ofta i Husum förr, men det var längesedan vi var där nu. När vi väl kom dit hittade vi snabbt affären och sen gick vi och kikade i de andra affärerna bl.a. en garnbutik med massa coola strumpgarner. Där köpte vi en hel del. Vi satte oss på en restaurang och tog en öl, jag tog ju givetvis cola eftersom jag körde. På vägen hem stannade vi i Schleswig igen och handlade på deras Real. Vi kom tillbaka till campingen sent. Det blev ingen mat förrän runt kl 22.

 

Den tionde åkte vi till Flensburg som för den som inte vet är en större stad. Först lurade pappa mig att svänga för tidigt så vi kom in i värsta bostadsområdet, men tillslut kom vi fram där vi skulle vara och parkerade. I Flensburg fanns det också Cubus och där fick det bli ett par mjukisbyxor och en luvtröja med dragkedja på rean. Köpte också de tre sista nagellacken. Vi åkte också till Citti-park där många svenskar, norskar och danskar brukar handla. Vi upptäckte att det inte längre var så billigt som de brukar och vi handlade inte alls mycket. Jag köpte den sista lådan med krokodiler…  På hemvägen stannade vi och handlade på Aldi, Edeka och Lidl. Tillbaka på campingen spelade vi sommarens första (och förmodligen sista) parti med TP. Jag vann. Det blev en ännu senare middag än dagen före.

Husum

Husum